.

"Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?"

Jag hoppas att folk har överseende med hur jag handlat i vissa situationer, men samtidigt... VARFÖR SKULLE DEM HA DET?! Förtjänar jag det? Jag vet iaf att jag, även om det skulle låta konstigt, bara gjort som jag gjort för att värna om min omgivning... Jag önskar att jag var liten igen, och det största problemet man hade var att välja vilken färg på kritan man skulle använda , ungefär.  Men nu är jag 20 år och måste ta ansvar för mina egna handlingar, för eller senare, när jag orkar, ska alla få veta hur det är och har varit o.s.v.

Men allt löser sig givetvis med tiden, skam för den som ger upp, och det finns ALLTID folk som har det bra mycket värre! Jag förstorar ju också självklart upp saker, när dem precis finns i tankarna så gör man gärna det... Jag vet att tillslut har jag det helt okej... Men vilken dålig människa jag är, nu, då, och i fortsättningen... Emma behöver nog fundera ut, VEM hon egentligen är...